Samvetet.

Usch, jag går med dårligt samvete,
och jag vet inte ens om jag skall ha det.
Det dårliga samvetet beror på att jag så sällan
besöker min gamla biologiska mor.
Hon är väldigt ensam där hon sitter.
Hon är även för skröplig för att ta sej ut.

Men å andra sidan,
så har hon varit väldigt pigg för inte så många år sedan.
Hur många gånger har hon ställt upp för mej under årens lopp.
Jag tänker så det knakar,
och kan nog inte komma på en enda gång att hon har ställt upp,
tragiskt.
Men så är det.

Jag är närmre 60 än 50,
och hon har varit i mitt hem en enda gång,
och det var 1975.
Det är inte så svårt att komma ihåg.
Jag vet en gång hon besökte min syster,
vi bodde ungefär 20 METER från varandra,
och av en slump fick jag reda på att hon var där,
men hon orkade inte bort till mej och mina barn,
för hon hade sånn huvudvärk.

Men ändå sitter jag idag med dårligt samvete
för att jag inte hjälper henne.

Kan det vara på grund av att jag de senaste
drygt 30 åren har jobbat i äldre omsorgen,
och därigenom har sett en hel del ensamhet?
Kan det vara på grund av att jag efter ca 15 minuter hos min mor,
märker hur hon bara önskar att man försvann därifrån?
Fan va detta är jobbigt,
är det någon därute som har något liknande erfarenhet?
Hur gör ni?
Vad skulle ni göra?
Kanske stirrar jag mej blind på en sak,
det är ju ofta en orsak till att saker och ting kan bli fel,
skulle vara roligt om någon därute har något liknande
och på det viset få lite infallsvinklar.
Hej o so long, Kesol.