Skall jag känna mej rädd, osäker eller trygg?

Hej på er, idag har jag varit hos doktorns med min onda höft igen. Ärligt talat, så vet jag inte riktigt hur jag känner mej efteråt.
Jag går ju till doktorns för att få hjälp, men behandlingen jag har fått hittills har inte hjälpt ordentligt, så nu pratade han på att Försäkringskassan kommer nog snart att höra av sej till mej. Man får nämligen inte gå mer än tre månader, utan då skall de ha med ett finger i det hela.
Jag funderar på hur det känns att vara doktor idag, han borde vara den som känner patienterna bäst, och det är doktorn som har gjort den store, långe utbildningen.
Är nu helt plötsligt dennes kunnande inte värd så mycke som det var innan? Jag har stort förtroende för den sista doktorns som jag nu har fått.

Jag tenker tillbaka på den tiden som jag hade hel sjukersättning, då hade jag hittat ett mönster som passade min kropp och själ väldigt bra.
Jag åt knappt en tredjedel av de verktabletter som jag nu får äta, för att överhuvedtaget orka med.
Men ut skulle jag, för det hade Försäkringskassans läkare bestämt, hon har aldrig träffat mej, jag försökte få till ett besök, men hon ville inte fick jag till svar.
Jag tycker om att jobba, har aldrig haft några sånna problem. Har alltid känt glädje över att gå till jobbet.
Men min kropp skriker stopp, stopp.
Vad gör jag, jo, jag söker läkare, som i sin tur måste ta hensyn till sjukkassa, som i sin tur inte tar det minsta hensyn till människan.
Var är jag?
Jo, stenhårt fast i en rävsax.
Här finns tusentals friska, pigga undomar som inte önskar högre än att få ett arbete för att försörja sej, vara med i gemenskapen, få flytta hemifrån.
Men det som görs är att jaga de människor som inte längre orkar, och det kan vara tusen orsaker till det.
Det främsta är väl att få ner statistiken, så staten har något att skryta över, men mej imponerar de inte på, de visar bara åter igen hur dåligt förankrade dom är i verkligheten. SMYGDIKTATUR är vad de sysslar med.
Den friska människan har många önskningar, den sjuke har en.
Hej o so long, Kesol