Envisheten

Nu har jag kommit i det stadiet av min sjukskrivning att envisheten slår in med hårda slag.
Bra eller dåligt?
Vet inte ännu!

Men jag blir så förbannad, mest över verken, varför skall jagt ha den, jag vill så förbaskat gärna jobba.
Jag älskar att jobba faktiskt, men hur skall jag bära mej åt???
Jag har kämpat i så jävla många år, på så många plan, men är inte beredd att slänga in handsken ännu.
Så nu blir jag sånn att jag skall jävlar i min själ visa att det går, men vem skall jag bevisa det för? Är det mej själv eller för andra?
Givetvis för mej själv.
Jag funderar starkt på stadsminister posten, om bara Reinfelt är villig att flytta på sej, för jag har inte tålamod att vänta till nästa val, det är alldeles för långt fram i tiden.
Just nu är det fruktansvärt jobbigt i det politiska livet också, med den djupa lågkonjungturen, eller kapitalismens fall.
Ja, då var man tillbaka på banan igen, i politiken.
Men allt är ju politik om man tenker efter.
Nu skall jag invänta min äldsta dotter, hon har köpt bil idag, och vill gärna ha med den hem, så då får mor hjälpa till, det är inte lätt att köra två samtidigt.
Hej, o so long, Kesol