Otur eller ödet?

Min äldsta dotter har nu försökt flytta i flera omgångar.
När det var dax första gången, åkte hon på influensan.
Efter fjorton dagar gjorde hon ett nytt försök, då åkte hon på vinterkräksjukan.
Sen blev det lite strul, och sen skulle hon då flytta.
Då hade kärran hon skulle hyra blivit så illa hanterad, att det skulle ta en vecka att reparera den.
Så i onsdags så så det ut till att ordna sej, kärran stod på gården, och de packade in för glatta livet.
Va gör hon då?
Jo, halkar på lemmen, slår armen i veggen på kärran, och bryter armen.
Allt fick bäras in i lägenheten igen.

Så nu skulle det bli flyttning idag, lördag, efter mycke om och men har det samlats ihop folk från när och fjärran.
Fredag kväll ringer det från OK, kärran hon skall ha på lördag har gått sönder, och de får inte delar förrän måndag.
Hon ringde mej och sa att det är nog inte meningen att jag skall flytta, jag tror att någon vill tala om för mej något.
Nu är det ordnat en liten lastbil, den skall jag självmant köra in till stan, sen skall karlarna få fylla den, sen tror jag att jag sätter dottern i hundburen, så att det absolut inte händer henne något mer nu, för nu jävlar skall flytten bli av,
hej o so long, Kesol