Relationer.

Idag har i prinsip hela dagen gått i tankens tecken.
Ja, jag kan få sådanna dagar, och det bästa är väl att jag numera tillåter mej att låta det vara så.
Funderingarna har handlat om parrelationer, familjerelationer och även arbetsrelationer.

När det gäller parrelationer har jag kommit underfund med att jag har väldigt lång väg kvar att gå innan jag ens kan klara av ett förhållande.
Om jag någonsin kommer dit.
Jag har bott väldigt länge ensam med mina döttrar, och man lägger till en egen stil på allting hemma, givetvis.
Men något jag absolut inte kan med är när ens partner talar om att de inte vill ha gap o skrik, då innefattar det en sak för den som säger det.
Men för mej innebär det kanske en helt annan sak.
Jag om nån vet att gap o skrik inte leder någonvart, men det gör inte hårda ord i ett läge där man minst förtjänar det heller.
I det läget blir jag totalt stelfrusen, det är som om alla goda känslor man hade innan, bara rinner av en.
Sen är det kört.
Jag vägrar att leva i ett förhållande där jag känner oro, jag vill inte att det skall vara så att jag har mer respekt för min partner än vad han har för mej.
Jag har äntligen lärt mej, att de människor som inte tillför mej något, behöver jag inte omgås med.

Det med min oro vet jag pesis var det kommer ifrån, det har med min barndom och hela min uppväxt att göra.
Jag har tenkt på det många gånger, kompisar som pratar om att barna har varit hos morföräldrarna över en natt eller liknande.
Mina barn har träffat sin mormor, men det är nästan inte mer heller.
Det är knappt så jag själv har gjort.
Jag är nu närmare 60 än 50, men jag har aldrig någonsin fått en kram av min mor.
Min far dog när jag var fem och ett halvt år, så han är ursäktad på det viset.
Men Gud vad jag saknar han, va jag önskar att jag varit äldre när han tog sitt dumma beslut om självmordet, så kanske jag kunnat bönat han att tenka om.

Det är också mycke funderingar över, hur livet hade blivit om han hade valt att leva istället. Förmodligen hade jag aldrig blivit varken barnhemsbarn, eller fosterhemsbarn
. Men det är ju frågor jag aldrig kommer att få svar på.
Det jag heller aldrig kommer att få svar på, är varför mina fosterföraldrar var så grymt elaka, grisarna hade det bättre än mej och mina syskon.

Så är det familjerelationen, där är det i prinsip bara mina döttrar och mej själv.
Vi har kämpat på under årens lopp, och de är det allra bästa som någonsin har hänt mej.
Jag är så stollt över dom, och vi har aldrig haft några större dispyter.
Jag har aldrig haft svårt för att prata med dem.
Det har aldrig varit gap o skrik hemma, de har lyssnat på en vanlig ton.
Ja, hade jag inte mina töser, så vågar jag inte tenka på hur mitt liv hade sett ut.
Tack mina små gryn för att ni är ni, jag älskar er av hela mitt hjärta.

Ja, livet består av ständiga frågor, önskar bara att jag visste svaret på dem också.
Men det kanske är det som är livets lära, att man skaffar sej en egen förklaring.
Det finns nog inget enhetligt svar.
Det är ingen som kan säga varför himlen är blå heller, men jag har ju mitt svar på det, och det har säkert du med.
Nu är det hög tid för snarkebingen, för imorgon skall jag upp i tid, för att bada i den varma goa bassängen på Tumlarn.
Hej o so long, Kesol.