Nu har jag landat.

Ja, det har hänt en del sen jag skrev sist.
Jag har varit i Norrland och träffat min yngsta dotter,
och hennes kille.
Redan på vägen dit gruvade jag mej för hemresan.
Inte så mycket för tågresan,
utan för att det skulle bli svårt att lämna henne.
Men när man ser den kärleken som finns dom emellan,
så kändes det mera tryggt,
ja faktiskt ingen oro över huvud taget.
P. är så god mot P.
Det är det som är belöning för en förälder,
att barnen får det bra i livet,
och det verkligen strålar dem emellan.
Så klart att jag saknar henne,
men det känns mycket lättare när hon är i trygga händer.

För övrigt så var det hur trivsamt som helst i Norrland,
så mycke trevliga människor.
Några som jag särskilt kommer att lägga på minnet är
P. s mormor och morfar.
Två så totalt olika människor,
men så underbara på var sitt sätt.

Det var en sak jag blev förutan,
och det var den berömda palten,
men vi får väl se nästa gång jag kommer upp.
Ett vet jag också helt säkert,
att jag kommer att köra egen bil upp,
aldrig för mitt liv att jag sätter mej på tåget igen.
Det tog 21 timmar innan vi var hemma.
Jag hade ont ta mej fan i hele den stora kroppen
innan vi var hemma.
Lokföraren körde som om han hade stulet tåget.
Jag gled minst tio cm i varje sväng han gjorde,
jag var mest rädd om huvet,
för i den ändan av den lilla sängen
gick det stålrör på tvären.
Det är inte gott att vakna med ett sånt i huvet.

Det tog ca 15 timmar att köra upp,
jag körde ca 115 mil,
men var inte hälften så trött som på hemresan.
Det är först nu jag har kommit ikapp mej.
P och P, ni måste hälsa till alla glada människor
som var med på kalaset,
jag har inte haft så kul på många, många år.
Jag kan skratta för mej själv ännu,
när jag tänker på den festen.

Nu är klockan snart midnatt,
så då är det tid för tanter att lägga sej,
sov gött där ute,
så hörs vi snart igen.
Hej o so long, Kesol.