En fin dag.

Ja, igår var min syster och hennes man här,
det var en härlig dag.
På eftermiddagen åkte vi till vår mor.

Syrran har inte varit hemma i Norge
och handlat i affärer på många år.
När vi kom in i en matvaruaffär,
blev hon som ett barn på julafton.
Det var så mycke grejer hon hittade som
hon onte har smakat sen vi bodde i Norge,
och det är ju i brårasket 39 år sen.

Hon köpte allt från kryddost, till rökte pölser,
fiskekaker.
Sen kom hon ju till godishyllan,
ja då dräglade hon nästan,
det var firklöver,
små chokladbitar som fanns då vi var yngre, chipspåsar.
Ja, det gick till några hundringar.

Men det mest roliga var när vi kom till kassan,
hon var så bekymrad över sitt visa kort,
om det verkligen skulle fungera i Norge,
jag förklarade nog säkert fem gånger,
att det är inga som helst problem.
Men jag fick inte gå mer än en halv meter ifrån henne.
När kortköpet var klart,
frågade expediten om hon ville ha kvitteringen,
då slog det slint för syrran,
hon stod och gapade som en liten fågelunge,
och det ända hon får fram är ett långtt vaaaa.

Så när jag fick väckt henne till liv igen,
fick jag förklara att hon bara frågade om hon ville ha kvitto.
Syrran hade uppfattat det
som om hon skulle få ett skrivet kvitto på varorna,
och hennes tanke var att:
Vad fan skall jag med det till?

Ja, så på vägen hem åts det rökte pölser,
och choklad, fin blanding.
Men har man längtat efter detta i nästan förtio år,
så kan man kanske förstå.

Vi kom hit igen när kl. var nio,
då var det brått med middagen,
så halv tio åt vi köttbullar, färspotatis o grönsaker.

Väl sent, men det smakade bra efter den dagen.

Det blev bestämt att de snart skulle komma tillbaka,
då skall jag guida dem runt omkring där vi bodde när vi var små.
Hon har inte varit där heller på 39 år,
så det är baske mej dax för henne.
Men vi hade en rolig dag,
en som alltid kommer att sitta i minnet.
Hej o so long, Kesol.