Funderingar.

Numera pratas det ofta om hur viktigt det är med egentid.
Man skall alltid sätta av en stund varje dag,
för att göra just ingen ting.
Det är väl både mikropaus och egentid inslaget i ett paket.

Det får mej att tänka tillbaka till tiden när barnen var mindre,
man hade heltidsjobb.
Hur fan orkade man då.
Jag för min del har varit ensamstående med mina barn det mesta av tiden.
Egentiden man hade då, var väl resan mellan jobbet och dagis/skola.
Men det fungerade bra det med.
Jag har alltid känt en otrolig glädje i mina barn,
så det har nog varit den svåraste tiden,
när man var utan dom.
Så tänker jag på hur det är nu.
Man har hur mycket egentid som helst,
men är det bra?
Nej inte för min del.
Men mycket beror nog på att jag sitter fast i en lägenhet.
Jag känner mej både begränsad och fången.
Detta passar inte mej över huvud taget.
Så flytten till Tallbacken skall bli så otrolig,
det är precis så som jag skall bo.
Där kan jag påta i jorden,
jag kan hobbyarbeta,
jag kan greja inne, precis när jag vill.

Det är ofta så att jag får startgas först på kvällen,
ja då är det ofta för sent,
för det finns barn i huset som skall sova.
Mitt hobbyarbete låter ju lite ibland.

Nu är det drygt en vecka kvar,
och det går inte fort nog.
Äntligen skall livet få en nystart,
och jag hoppas så innerligt att värken i kroppen
skall trivas på det nya stället,
och lugna ner sej lite.

Med det sagt,
så skall jag nu äta min frukost med alla nödvändiga piller till,
för att klara av dagen.
Hej o so long, Kesol.