Så seg jag är.

Jag som tycker att det är så roligt att blogga, men det blir ju aldrig av.
Tänker ofta på det, när jag sitter i bilen, på väg till jobbet.
Det är ju en bit att köra, ca 9 mil.

Jag kommer ihåg i början, när jag körde där.
Jag var så rädd att jag skulle köra fel, och komma försent till jobbet.
Men efterhand, så förstod jag att den oron var helt obefogad, eftersom det i princip är raka vägen, så det vore ganska svårt att köra fel.
Men några gånger satt man ju och stirrade blint på vägen,
och var helt omedveten om det som fanns utanför diket.

Nu har jag kört där ett antal gånger, snart ett år.
Vad jag har upptäckt mycket under denna tiden, och senast igår fick jag syn på ett hus, som jag aldrig hade sett förut, fast det inte låg mer än 50 meter från vägen.
När skogen förvinner, så är det mycket nytt som dyker upp.

Det är ett ställe, ca tre kilometer in på norska siden, som har blivit lite intressant.
Första gången jag körde förbi stället, var i början på juni förra året.
Det stod två säckar med ved, lutad mot ingången.
Det var tvätt, lite handdukar, på en lina precis vid sidan av.
Det var vackert i fönstren, med mycket röda blommor.
Nu, ett år efteråt, står samma säckar med ved, på samma plats.
Samma tvätt hänger på linan bredvid, och exakt samma blommor i fönstret, inte större, och inte mindre.
Det har ju absolut ingen betydelse, men det blir lite underligt allting.
Tänk om, en dag, att den tvätten är borta, säckarna med ved inte står där, då skulle jag allt bli bra förvånad.
Nu kör jag denna vägen, under dagtid, helt avslappnad, kan den lika bra som min egen ficka.

Under dessa resor, tänker jag många gånger på att jag skulle vilja blogga om tankar jag får efter vägen, men när jag kommer hem mitt i natten, är orken ofta så långt borta, så där är förklaringen på varför det blir så sällan,
men jag får nog tänka mej att ändra detta lite.

Nu har jag gjort min kaffemorgon, så då blir det väl till att sparka igång dagen.
Ha det gött folkens, så kanske vi hörs snart igen.
Kesol.