Fortsättning från sist

Kl visar 0.45. Jag har sovit en timma. Vaknar av att jag håller på att flyta bort i min egen svett, det tycker jag är ganska äckligt. Det blev inte skrevet något igår, jag hade en sådan dag då koncentration inte var med mej. Klarade inte meditation, tankarna flyger som en projektil i huvet. Va göra? Vet ej, men dagen gick då lika fort som övriga dagar. Så var jag kvitt den. Detta har med utbrändheten att göra. Varför blir man utbränd? Ja det svaret tror jag är enkelt , jag har inte lyssnat på min kropp o hjärta. De har skrikit efter hjälp o stopp länge. Sent skall syndaren vakna. Varför är det så många numera som går i den berömda väggen? Svaret är nog ganska enkelt där också. Vi vill prestera, det kvävs att vi skall prestera . Det är inte enbart på jobb, det skall ju presteras hemma med. Sett er ner och tänk på alla måsten, hur många av de måsten är så viktiga att vi förlorar oss själva???? Jag för min del vet precis när mitt mått var rågat, och det är många år sedan. Jag har satt tre barn till världen, och det var min uppgift att se till så de hade mat på bordet, tak över huvet, och kläder på kroppen. Eftersom jag var den ständiga ensamstående mamman, var det mycket som hängde på mej, och jag har aldrig haft ont av det. Min största grej var den känslan av att jag inte kunde ge mina döttrar en ”riktig” familj. Det blir inte så mycket pengar över på en sjukvårdsbiträdes lön. Men vi har hankat oss fram av bästa förmåga. Jag vet gott att min utbrändhet kommer från min barndom, från femårs åldern och till jag var sjutton. Min far tog livet av sej när jag var drygs fem år. Min mor satt igen med nio barn med elva års mellanrum. Halva barnaskaran blev bortplasserad på barnhem, därifrån till fosterhem . Det var där vid fosterhemmet som helvetet bröt lös. Jag var precis fyllda sex år då, så jag gick från att vara barn, till att brått bli vuxen över en natt. Det ända jag inte gick igjenom i det hemmet, var döden, men det var jävligt nära minst tre gånger. Slaveriet ligger inte så långt tillbaka i tiden, och jag vet tyvärr att det existerar ännu. Jag är 66 år idag, och har en fruktansvärd tung ryggsäck att bära på. Nu sitter jag idag med utbrändhet, och ganska reduserad vissa dagar. Men vet du va, jag är nog mer envis än en åsna, även om den betraktas som en av de mest envisa. På något vis skall jag ta mej ur detta också. Jag är pensionär idag, och nu kan jag säga att jag tycker det är störtskönt. En anledning till det är att om jag inte sover på natten, så behöver jag inte gå till jobbet och låtsas som att allt är bra, är det så illa på morran att kroppen också strejkar, så behöver jag inte ringa till jobbet och säga att jag inte kommer. Det har varit en av mina stora rädslor, att behöva sjukskriva mej. Nu börjar ögat bli trött, nu skall jag göra ett nytt försök att sova, jag har celebert besök här skall ni veta. Världens bästa herreman bredvid mej i sengen. Strax för han somna, la han sin lilla arm om min hals, och berättade att han saknat mej, då smälter mormorshjärtat. Om det är någon här inne och läser, så får ni gärna lägga igen en liten kommentar. Natti natti😊😴😴😴