En glad, men också en vemodig dag.

Fem minuter över halv tio kom första sms,et idag.
Jag hade inte stigit upp, jag la mej i går kväll med världens skallebank, igen.
Jag somnade inte förrän efter tre nån gång.
Men jag anade vem sms,et var från.
Det var PoP som messade och talade om att nu var de på väg till Norrland med flyttlasset.
När jag läste det, så fick jag en klump i halsen, nu var det verklighet.
Men jag hoppas att det är en vanlig reaktion från en mamma.
Herregud, tösen är myndig, hon har rett att göra som hon vill, men ändå är mammarollen framme direkt.
Jag har kämpat bra ändå, tycker jag själv.
Klart att jag vill visa att det är roligt för dom.
Vad är avstånd i dag, egentligen ingenting.
Man kan ju flyga upp på ett litet kick, ja, inte jag förståss, för jag har bestämt mej för att aldrig flyga mer.
Men en sovkupe på tåget skulle passa mej bra.

Jag försökte få lite startgas på morgonen iallafall.
Jag skulle vara på Strömstad sjukhus vid middagstid, så det var till att stutsa in i duschen med halvöppna ögon, men väl där, vaknade jag ganska fort.
Med Uja i sätet brevid, drog vi åstad.
Det är nämligen så att när jag sover, så hörs det på några kilometers avstånd, plus att jag är så snål, att jag spar på luften(andningsuppehåll kallas det).
Jag hade minst tio andningsstopp i timmen, så jag förstår varför jag är tröttare när jag vaknar, än när jag lägger mej.
Men nu efter minst tio års utredning, så skulle jag nu få andningsmaskin.
Det var en mycket positiv grej för mej.

Idag har jag också provat ugnen i min nya lägenhet, jag har bakat frallor, och det var inte fel med hembakt bröd igen.
Det var väldigt länge sedan sist.

Nu i kvällinga satte jag på tvåans kanal på TV,n, och vad gick inte där, om inte en av de allra finaste filmer jag vet.
Dagboken hette den, och det är en sånn underbar kärlekshistoria, jag har den på DVD, och har sett den några gånger,
men jag blir lika rörd varje gång,
det är underbart med riktig, äkta kärlek.
Det känns som det är fina ord att avsluta kvällen med.
Hej o so long, Kesol