Nu kan vi nog börja längta igen.

Dagen idag har vädret verkligen påmint oss om vart vi är på väg.
Det är ju redan höst,
kallt o regnigt och mörkt inne så man får ha lampan på
för att se vad man sysslar med.
Det är ingen rolig tanke,
och det beror väl antagligen på att sommaren alltid går för fort,
och att det har ju mest varit regn.

Jag har alltid gillat hösten bäst, förut.
Men det har ändrat sej,
känner att även jag har ett stort behov av en skön sommar.

Det känns lite grann som om alla årstiderna
har flytit ihop tycker jag.
Nu är jag ju såpass gammal,
så jag har upplevt vintrar med så mycke snö,
att man i prinsip kunde gömma sej i den när man var liten.

Jag minns väldigt väl vintern innan stormen -68,
eller var det-69 kanske.
Jag och mina syskon skulle i alla fall till skolan.
Jag var först klar, så jag öppnade dörren ut,
den skulle öppnas inåt.
När jag hade fått upp dörren var det alldeles vitt utanför,
hela dörröppningen alltså.
Jag fattade nog inte först vad det var frågan om.
Jag försökte sträcka mej upp för att se om jag kunde se lagårn,
men nej, allt var vitt.
Så sträckte jag fram handen, och möttes av denna iskalla vägg,
då förstod jag vad det var frågan om.
I samma ögonblick kom hela snölasset emot mej.
Det var inte lite snö som kom,
och vi hade ett litet helvete att ta oss ner till busshållsplatsen.
Det tog väl tre gånger så lång tid än vad det brukade göra,
det var bara det att det var ju inte bara på gården
där vi bodde som det hade kommit snö,
så någon buss kom aldrig.
Men å andra sidan så hade det inte kommit
några barn till skolan den dan heller.

Så nu har ni fått lite historie lektion,
det var väl bra.
Nu för tiden kan det ju faktiskt vara samma
temperatur på midsommar som på nyår,
och då är det väl noge som är fel tycker jag då.
Nej nu är ordförrådet slut,
och jag är väldigt trött,
så jag tror att jag skiter i detta nu,
och kryper ner i bingen.
Men vi hörs igen.
Hej o so long, Kesol.