Att vara eller inte vara.

Vad det här med förhållande är svårt.
Det borde väl inte vara ett problem kanske om man är över femtio år,
men jag tycker att det är jättesvårt.
Jag hade ett förhållande förut,
men som jag bröt, för att människan jag var ihop med,
är en typisk energitjuv.
Kanske i och för sej ett modernt uttryck,
men dock jävligt bra.

Något hende i det här förhållande som gjorde att jag blev iskall,
alla känslor försvann på noll komma två sekunder.
Jag kan ju inte hjälpas det,
det var inte jag som uttryckte de sårande orden,
men jag var definitivt mottagare av dem.
De orden har sårat nåt så fruktansvärt,
så för mej finns det ingen återvändo.
Det har jag klart och tydligt sagt ifrån,
men det går inte in hos personen,
och jag vet banne mej inte hur jag skall förklara det.

Jag är inte personen som gapar och skriker för att höras,
det är till att sjunka för lågt för min del,
det är så långt från mej över huvud taget.
Men personen ifråga säger bara att,
man skall aldrig säga aldrig,
man vet inte vad som händer med tiden,
detta beror givetvis på att han är inte klar med sina känslor.

Men jag kan inte ge vika för vad han känner, eller?
Jag måste väl i första hand gå efter vad jag känner.
Jag tänker inte sjunka så lågt att jag ber han fara och flyga,
men jag skall köpa boken till han,
Energitjuvar i hemmet, i relationer, och på arbetet,
så får jag bara hoppas att han läser den rätt.
Nu är jag alldeles slut på energi,
skall sätta mej en stund och försöka ladda.
Första täcknet på missbrukat energi är den förbannade huvudverken.
Så nu skall jag unna mej lite egentid,
men vi hörs säkert frampå.
Hej o so long, Kesol.