Äntligen, äntligen.

Det är som att födas på nytt,
att få tillbaka sin dator.
Min lilla söta burk har haft lite influensa,
lite baconfeber kanske.
Men nu är hon riktig fin.

Människan är ett vanedjur,
det är då säkert.
Jag har känt mej nästan hjälplös utan henne.

Jag sitter och tänker på en sak,
vad mycke som har förendrats sen jag var liten.
Jag kommer ihåg att vi var den första familjen i vårt lilla samhälle som fick TV.
Det var -59.
En norsk kanal, och en svensk kanal.
Jag kunde inte få in i mitt huvve
hur vi kunde se svenskar på vår norska TV.

Idag kan du sitta vid datorn och kontakta hela världen,
på ett ögonblick.
Det kan låta i yngres öron som om jag var lastgammal,
men det tycker jag inte att jag är, 50+,
det är ingen ålder på en gammel häst.

Gud så roligt det är att sitta här och skriva igen,
jag blir som ett barn på julafton.
Ja, idag blir det nog mycke dator o internät.

Jag tror jag skall sluta här,
jag måste såga lite ved innan det blir mörkt,
för jag gillar inte att frysa.
Men vi hörs säkert senare.
Hej o so long, gött folk,
Kesol.