Ja, då har det blivit lördag,
och jag har snart haft min fixade dator i ett dygn.
Jag trodde jag skulle bli sittande till frampå småtimmarna här,
men så blev inte fallet,
jag blev trött ungefär samma tid igår som övriga veckan.
Men det är nog så också att,
bara datorn finns här,
och den fungerar,
så är det bra.
Sömnen kommer till ögat i alla fall.
Jag har Bosse här,
låter som jag skulle ha herrbesök,
men så är inte fallet.
Bosse är min dotters hund.
Fan va pigg han var på morgonen då.
Han väckte mej första gången vid femtiden,
men då fick jag då tystat han med orden:
nej, du kan inte mena detta.
Faktiskt så la han sej ner igen.
Men 7.30 var det dax igen,
så då fick jag segat mej ur bingen.
Jag gick bara ut på gräsmattan,
så han fick gjort det som var akut.
Jag kunde inte stå still för länge heller,
för jag hade bergis somnat i stående ställning.
Så i frysande dvala ute på gräsmattan i morse,
tog jag ett mycke flummigt beslut:
Jag skall inte ha någon hund,
inget djur över huvud taget.
Det skall fan utsätta sej för sånt.
Tänk när det blir tio gr. kallt,
jag har ingen lust att stå där i svartet och frysa fast i backen.
Från det ena till det andra,
så är det ju advent helgen.
Jag kom på att jag har inga röda gardiner till köket.
Jag har till ett fönster,
men numera finns det två.
Så jag skall ge mej ut i vimlet och försöka få tag i nåt.
Tiden har ju gått så vansinnigt fort.
Det i sin tur beror säkert på att man har blivit sysselsatt
två gånger i veckan,
med multimodala teamet.
Det är faktiskt bra,
lite för mycke sitta still kanske,
men jag lär mej mycke,
och det gillar jag.
Nu hoppas jag att mössen inte har ätit upp mina julsaker,
för då blir jag deppig.
Dom har varit där och smakat lite i kanten innan,
men då motade hyresvärden dem med lite gosaker,
så jag får hålla tummarna på att det har gått bra.
Nej, det blir väl till att göra sej iordning,
och jaga rött tyg då,
det bör väl finnas gott om det i dessa tider.
Ha det bra, gött folk,
så hörs vi,
kram Kesol.
lördag 28 november 2009
Det är lördag morgon, och mitt huvud känns så tungt...
Upplagd av Kirsten kl. 00:20
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar