Återfunnen släkt.

Jag kommer så väl ihåg för ett par månader sedan,
så tyckte mina döttrar att jag skulle gå med i Facebook.
Jag var ganska tveksam,
för hade för mej att det var mest för ungdommar.
Men jag gick med,
och har inte ångrat det en sekund.

Tyckte det var lite svårt i början,
men jag börjar nu att förstå hur det funkar.

Min åldersgrupp har ju inte växt upp med datorer,
fan vi var glada i skolan när vi hade maskinskrivning.
Det tyckte vi var rena lyxen.
Det fanns inga elektriska skrivmaskiner heller.
Det låter som om jag vore lastgammal,
men det är jag inte,
det är bara det att det har hent så enormt
mycke i samhället på relativt kort tid.

I min skola var vi den första gruppen som hade maskinskrivning,
så det var ju lite bra att man kunde tala om
att man behärskade det området.

Det jag ville komma till, det var det med Fb,
att nu ploppar det upp släkt från så många håll,
det är så himla kul.
Jag har funderat och grubblat så länge på hur de har det,
var de finns.
Men nu är de snart fulltaliga,
och det känns så himla skönt.
Massor med grubblande kan nu läggas på hyllan,
och det lättar på trycket.

Nu kan man snart börja söka de släktingar som finns i USA.
Det vore ju skönt att få de på plats med.
Ja, tänk vilka förändringar på så kort tid,
det hade man inte trott för några månader sen.
Livet kan allt vara underbart mot en ibland.
Kramar till er alla,
Kesol.