Hallo, jag tittar in igen.

Hej på er alla, jag känner mej lite dum som inte har varit här inne på länge.
Det har varit mycket händelser sen sist,
både goda och de som inte har varit så glada.
Min moster gick bort väldigt hastigt,
och det blev så väldigt mycket tankar efter det.
Jag har en tendens att sitta och bearbeta saker och ting i mitt huvud,
då helst för mej själv, och så har varit fallet nu med.
Men nu är den bearbetningen över,
och jag känner nu att min goa tante
har fått komma tillbaka till den hon älskade och delade hela 45 år med.
Jag unnar henne detta, hon har gjort ett förbaskat gott jobb när hon var här.
Det som var lite synd, var att jag kände mej inte färdig med henne,
och det på grund av att jag fick kontakt med henne först för ett par år sedan.
Det var hon som kunde berätta för mej mycket om hur det var när jag var liten,
och hur saker och ting gick till väga när min far dog,
och hur det gick till med att jag blev barnhemsplaserad.
Men även min mors reaktion på allt omkring den tiden.
Tänkte kanske att det kunde göra det lättare att förstå min mor,
men så gick tante bort istället.
Men nu ligger hon bredvid sin älskade sambo, och det är jag glad för.
Nu går de säkert hand i hand igen,
och munfajtas som de gjorde i gamla goda tider.
Jag träffade också en massa kusiner på begravningen,
och det är så konstigt, där om nåt träffar man släkten,
men nu skall jag dra mitt strå till stacken än en gång,
och försöka träffa dem oftare.
Jag träffade min egna mor också,
och det var lite av en chock, för hon hade det absolut inte bra.
Det har varit väldigt mycket grubblande kring henne.
Hon har ju aldrig någonsin brytt sej om hur jag eller mina barn har mått.
Men tanken som har varit i mitt huvud sen jag var på begravningen har varit av en annan art. Jag har gjort ett medvetet val att inte hälsa på henne,
för det ger mej inget, känner mej inte välkommen när jag kommer dit.
Men varför skall jag föra detta sorgeliga beteende vidare,
så jag har beslutat att försöka hjälpa henne så gott det går,
den sista tiden hon har kvar i livet.
Inte för att få någon stjärna i himlen,
utan för att bryta ett väl invant mönster.
Jag fick något att tänka på när jag såg henne sist,
och hörde hennes sätt att prata på.

Nu blir det ett sånt här abrupt slut,
men jag måste åka till stan, sjåfören är otålig,
men jag lovar att fortsätta senare.
Ha det gott så länge,
var rädda om varandra, kram Kesol.