Jag blir så frustrerad.

Vaknade strax före sju i morse,
låg kvar i sängen, för tänkte lyssna på morgon nyheterna.
Den första nyheten de berättade var om barn och ungdomar i Sverige som sitter på svenska behandlingshem,
många för behandling av som det heter "sexuella övergrepp".
Det är det som jag kallar för våldtäkt,
för det är precis vad det är.
Vissa av dessa barn hamnar tydligen på "isoleringen" ibland.
Men innan dess får de klä av sej i bara underkläder,
inför vårdare, inför andra boende.
Inte nog med att de känner sej både smutsiga,
och förnedrade innan,
utan det skall fortsätta även där hjälpen skall finnas.

Det allra värsta är väl att den kvinnan som skall vara generaldirektör över detta,
visste inte om att det fortfarande pågick.
Är det förnekelse, eller håller hon så dålig koll på sina undersåtar????
Jag blir så arg, så frustrerad, så tom, när jag hör detta.
Hur många gånger skall dessa unga liven bli svikna av vuxenvärlden?
Jag hade hoppats att samhället hade kommit lite längre på 40 år.

Det är nu 40 år sedan jag gick till barnavårdsnämnden och berättade vad mina fosterföräldrar gjorde med mej.
Jag fick under andra förhöret vänta i ett litet rum, på socialen.
Efter ca en halv timma av total ovetskap om vad som skulle hända,
kom det då tre karlar in på rummet, kostymklädda, och med bretthattar.
De talade inte om vad de hette, var de kom från.
De tände
e
n skrivbordslampa med minst en 60 wattare i.
Den riktade de mot mitt ansikte,
så nära att det brände i ansiktet.
Till slut gick de med på att dra tillbaka den , ca 2 cm.
Sen bombarderades jag med frågor om mina fosterföräldrar.
Jag hann inte ens uppfatta alla frågor.
Tre vilt främmande människor, karlar dessutom,
det var väldigt jobbigt.
De höll på i 40 minuter, sen gick de utenför viskande.
Men precis innan de stängde dörren sa den ena att de kommer tillbaka,
och jag var säker på att de kom tillbaka med mina fosterföräldrar,
men det gjorde de inte.
De kom tillbaka efter en kafferast tänker jag,
och körde en repris på de första 40 minutrarna.
Detta var så förnedrande, skrämmande, allt otäkt man kan tänka sej.

När jag tänker på detta idag, så har jag i flera år ursäktat det,
för det gick tillväga så på den tiden,
sedan var det inte så många anmälningar om sånt då.

Men alltså, idag 2010, har vi inte kommit så mycket längre.
Förnedring, översitteri och dylikt,
är kanske precis vad dessa barn och ungdomar absolut inte behöver.
Hur kan man med gott samvete lämna sitt arbete efter passet,
gå hem och kanske se sina barn i ögonen utan att känna något i hjärtat?
Då är man nog på fel ställe och jobbar tycker jag.
Men om du går till ett sånt här jobb,
och känner med dej att detta är fel, men ändå inte gör nåt,
då är man också fel människa på fel plats.
Sök jobb på en konservfabrik istället,
där du inte behöver ta ställning till hur burkarna mår.
Nu skulle detta absolut inte vara något klankande på de som jobbar på konservfabrik,
för de sliter säkert mer än nödvändigt.
Men jag blir så arg, när jag hör detta,
hur blinda en del kan vara,
allt från vanliga anställda till generaldirektörer tydligen.
För helvete människor som är ansvariga för detta,
ta bort skygglapparna,
sett dej ner en stund och tänk tanken:
Det kunde varit mitt barn, vill jag att han/ hon skall ha en sådan behandling.
Det är inte svårare än så.
Till slut, tänk en medmänsklig tanke varje dag,
så blir världen snart bättre.
Kram Kesol.