Kärlek❤️

Kärlek är ett starkt ord. Det är väldig många tankar som far runt i mitt huvud när jag säger ordet. Vet jag egentligen va det betyder? När jag tänker på mina barn o barnbarn, är det kristallklart. Ser jag havet, en vacker plats i naturen, den vackra fågelsången, ja det är också kärlek, i en annan form. Kärlek till en man, ja, då börjar det bli lite knepigt. Önskar att det inte va det. Det finns par som levt ihop i massor med år, och de är lyckliga tillsammans fortsatt. Det är strålande, jag blir glad långt in i själen när jag hör det. Däremot kan jag inte förstå hur det går till. Jag tror att min syn på kärlek är ganska normal så sätt. Mycket är bra, allt är inte hela tiden rosenrött. Man blir osams ibland, och man säger förlåt för sina fel. Helt OK. Varför känner jag då bara rädsla i ett förhållande, var är min trygghet där? Jag har aldrig känt att jag har haft samma värde som den jag bott med. Under mina 66 år, och flera förhållanden har jag fått en enda födelsedagspresent, det blev så jävla snopet, så jag visste faktiskt inte riktigt hur jag skulle bete mej. Det har alltid slutat med att jag tröttnade på att känna mej som en hushållerska. Är jag inte värd mer än det, så kan jag lika gärna bo själv, och få fred i mej själv. Vad grundar då allt detta sej i? Jag tror att en människas start i livet har enorm betydelse. Den trygge starten fick jag aldrig någonsin. Mitt helvete började när jag var fem år. Pappa tog livet av sej, mamma klarade inte av alla barnen hon hade producerat. Det blev barnhem o fosterhem för min del. Barnhemmet var ingen bra plats, fosterhemmet var, ja, jag vet inte ordet för den platsen. Det var mycket mer än ” under all kritik”. Där ödelades all tro på kärlek, trygghet o glädje. Under mina 11 år på helvetesplatsen, dog jag invärtes. Att försöka bygga upp ett liv efter detta, har minsann inte varit enkelt. Idag har jag mycket kärlek inom mej, men ingen att ge den till. Den kärleken jag har till min lilla kärnfamilj, den finns där, den kan ingen människa i världen rucka på. Så nu är ju frågan: finns det kärlek, ja det gör det🥰. Kan jag ge kärlek? Ja det kan jag🥰. Kan jag ta emot kärlek? Nja, det vet a fan. .........jag avvaktar nog🤭avslutar inlägget med, massa ljus o kärlek till er😘

Va med miljön?.

Funderar mycket på allt miljö snack. Vi måste ju skydda miljö o natur. Men varför har det blivit så här? När jag var ung var det aldrig snack om miljöförstöring . Årstiderna följde sina cyklar, när det var vinter, så var det rejäl vinter. Det jag inte förstår, är varför vi vanligs arbetande människor skall betala detta paketet med åtstramning. Vi har höga bensin o diesel priser. Det är miljöavgifter hit o dit. Vart går dessa pengar ? Vi producerar massor, bilar, båtar, krigsmaskiner. Vi föder upp massor med djur, säljer massor med kött utomlands. Flyttar fabriker utomlands, för att företagarna skall tjäna så mycket som möjligt på sin vara. Måste vi tjäna alla dessa pengar? Måste vi producera i överflöd. Människor tar slut på sina kroppar, ofta för produktionen. Vi pallar inte stressen längre. Det här ordet som Sverige är ganska ensamma om, lagom, det kan man snart stryka ur ordboken. Det har mist sin innebörd. Vi överproducerar för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Så länge det råder, har vi ingen möjlighet att bromsa klima förstöring. Ganska enkel logik i mina öron. Min mormor hade ett bra utryck: Mye vill ha mer, fan vill ha fler, och helvetet blir aldrig fullt. Jag tror nämligen inte att den ” vanlige” människan är den stora miljö boven. Ta fram en sida på nätet som visar radar bilder på hur det ser ut i luften, hur många plan som passerar över våra huvuden dagligen. Ingen skall komma ock tala om för mej att de är miljövänliga. Alla tunga lastbilar? Lastfartyg ? Jag tycker bara det är så snett att det är alltid det vanliga folket som får ta smällarna när allt skall betalas. Jag skulle så gärna vilja veta va dessa pengar används till. Jag kan nog hålla på länge till, men nu är jag trött i ögat och måste vila en stund, natti natti😴

Fortsättning från sist

Kl visar 0.45. Jag har sovit en timma. Vaknar av att jag håller på att flyta bort i min egen svett, det tycker jag är ganska äckligt. Det blev inte skrevet något igår, jag hade en sådan dag då koncentration inte var med mej. Klarade inte meditation, tankarna flyger som en projektil i huvet. Va göra? Vet ej, men dagen gick då lika fort som övriga dagar. Så var jag kvitt den. Detta har med utbrändheten att göra. Varför blir man utbränd? Ja det svaret tror jag är enkelt , jag har inte lyssnat på min kropp o hjärta. De har skrikit efter hjälp o stopp länge. Sent skall syndaren vakna. Varför är det så många numera som går i den berömda väggen? Svaret är nog ganska enkelt där också. Vi vill prestera, det kvävs att vi skall prestera . Det är inte enbart på jobb, det skall ju presteras hemma med. Sett er ner och tänk på alla måsten, hur många av de måsten är så viktiga att vi förlorar oss själva???? Jag för min del vet precis när mitt mått var rågat, och det är många år sedan. Jag har satt tre barn till världen, och det var min uppgift att se till så de hade mat på bordet, tak över huvet, och kläder på kroppen. Eftersom jag var den ständiga ensamstående mamman, var det mycket som hängde på mej, och jag har aldrig haft ont av det. Min största grej var den känslan av att jag inte kunde ge mina döttrar en ”riktig” familj. Det blir inte så mycket pengar över på en sjukvårdsbiträdes lön. Men vi har hankat oss fram av bästa förmåga. Jag vet gott att min utbrändhet kommer från min barndom, från femårs åldern och till jag var sjutton. Min far tog livet av sej när jag var drygs fem år. Min mor satt igen med nio barn med elva års mellanrum. Halva barnaskaran blev bortplasserad på barnhem, därifrån till fosterhem . Det var där vid fosterhemmet som helvetet bröt lös. Jag var precis fyllda sex år då, så jag gick från att vara barn, till att brått bli vuxen över en natt. Det ända jag inte gick igjenom i det hemmet, var döden, men det var jävligt nära minst tre gånger. Slaveriet ligger inte så långt tillbaka i tiden, och jag vet tyvärr att det existerar ännu. Jag är 66 år idag, och har en fruktansvärd tung ryggsäck att bära på. Nu sitter jag idag med utbrändhet, och ganska reduserad vissa dagar. Men vet du va, jag är nog mer envis än en åsna, även om den betraktas som en av de mest envisa. På något vis skall jag ta mej ur detta också. Jag är pensionär idag, och nu kan jag säga att jag tycker det är störtskönt. En anledning till det är att om jag inte sover på natten, så behöver jag inte gå till jobbet och låtsas som att allt är bra, är det så illa på morran att kroppen också strejkar, så behöver jag inte ringa till jobbet och säga att jag inte kommer. Det har varit en av mina stora rädslor, att behöva sjukskriva mej. Nu börjar ögat bli trött, nu skall jag göra ett nytt försök att sova, jag har celebert besök här skall ni veta. Världens bästa herreman bredvid mej i sengen. Strax för han somna, la han sin lilla arm om min hals, och berättade att han saknat mej, då smälter mormorshjärtat. Om det är någon här inne och läser, så får ni gärna lägga igen en liten kommentar. Natti natti😊😴😴😴

Utbrändhet del 2

Som jag pratade om sist, det är så svårt att få gnista till att göra något. Jag fick städat vardagsrummet, köket o hallen!!!!!! på samma dag👍Så igår blev det inte mera än tvättstugan, och det räckte gott för den dagen. Jag blir så otrolig glad, och stolt de dagarna det fungerar. Nu är det sovrummet kvar, där har jag fortfarande lite mera att göra efter flytten, som inte har blivit av. Nu är det handling av lite mat idag, så får jag se va det blir för ork kvar. Det är så jag får leva numera. Det handlar om att akseptera situationen precis som den är. Sänka kraven, ha tron på att det kommer bättre dagar. Va gör jag då de dagar jag inte orkar? Jo, numera tar jag t.ex en bra bok, eller så sätter jag mej med mina kära målarpenslar. Den tiden att sitta i gostolen och bara stirra ut i tomma luften är förbi. Att förgylla tiden med något som jag trivs med är viktigt. Jag glömmer inte tiden då jag inte orkade någonting, men den har jag lagt i minnesbanken. När den då och då dyker upp, är jag tacksam över att den är förbi, och blott ett minne bara. Nu skall jag starta tv n, och se på arkeologiska utgrävningar från England, mycket spännande historia😀hörs snart igen🙏❤️

Utbrändhet😏

Ja jag vet mycket väl va rubriken betyder. Det är minst tredje gången jag är där. Men nu är det stopp, och det är ta mej tusan hela kroppen som säger ifrån. En del påstår att det är hjärnan som först säger ifrån, och det kan så vara. Det kanske den gjorde första eller andra gången, men denna gången har hela fantastiska kroppen sagt ifrån. 2016 sa den fullkomlig stop. Jag blev i princip sittande i min gostol i minst fyra månader. Hade ingen aning om tid å rum. Jag kom mej till läkaren, på mina månadsliga besök, men det kändes nästan som en autopilot styrde mej. Nu är det 2019, ja, har tiden läkt några sår? Lite kanske. Nu är jag pensionär, och njuter de dagarna jag kan. För tre år sedan hade jag panik och stark ångest över att jag kanske inte skulle få gå ut å jobba mera. Varje morgon jag vaknar numera, och jag känner denna totala orkeslöshet, tackar jag högre makter för att jag inte längre tvingas gå ut i jobb, eller ringa jobbet och säga att jag inte orkar komma. Jag är något bättre än va jag var 2016, men jag förstår också att jag aldrig blir den samma igen, och där spelar väl åldern in också. Ser bara som denna veckan, började förra måndagen med tanken att jag måste städa vardagsrummet. Nu är det söndag, hela veckan har gått, och vardagsrummet ser lika dant ut, fast med lite mera damma. Jag började dammsuga vid niotiden, nu är kl tre på eftermiddagen, och jag är närapå klar, jippi😀, och det är så livet ser ut numera, och jag har inget annat val än att axeptera. Eller så kan jag sätta mej ner och deppa, men det gör inte mej bättre. Jag tror på det numera att vara lite snäll mot sej själv, jorden går inte under för det, och det är ta mej tusan ingen som tar jobben ifrån mej heller. Nu skall jag gå och tömma skurhinken, och känns mej stolt över det jag har presterat denna dagen, kram till den som vill ha💕😀 ber om ursäkt för att inte texten är upp stolpat i stycken, men jag skriver på telefonen, och har inte kommet underfund med hur jag fixar det, men en ska inte ge sej fan på att jag inte kan fixa det till nästa gång😜😀

Oj, vad det har hänt saker sen sist.

Ja, jag får väl se om jag lyckas denna gången.
Det har nämligen inte gott å publisera mina inlägg,
och då tröttnar jag,
och ger helt enkelt fan i det.
Jag är inte så flink i data världen att jag grejar att felsöka och så,
men nu hoppas jag i alla fall.

Jag har blivit mormor sen jag var här sist,
och det är nog det största jag har varit med om.
Detta lilla nya vackra livet.

Det går nog inte med ord och beskriva hur det känns,
det måste upplevas.

Så vankas det bröllop i familjen, alldeles snart.

Jag har fått fast tjänst på mitt jobb,
så det är bara positiva grejer.

Tänker inte skriva mer just nu,
vill se om detta funkar först.
Ha en underbar dag, och kram till er,
Kesol.

Så seg jag är.

Jag som tycker att det är så roligt att blogga, men det blir ju aldrig av.
Tänker ofta på det, när jag sitter i bilen, på väg till jobbet.
Det är ju en bit att köra, ca 9 mil.

Jag kommer ihåg i början, när jag körde där.
Jag var så rädd att jag skulle köra fel, och komma försent till jobbet.
Men efterhand, så förstod jag att den oron var helt obefogad, eftersom det i princip är raka vägen, så det vore ganska svårt att köra fel.
Men några gånger satt man ju och stirrade blint på vägen,
och var helt omedveten om det som fanns utanför diket.

Nu har jag kört där ett antal gånger, snart ett år.
Vad jag har upptäckt mycket under denna tiden, och senast igår fick jag syn på ett hus, som jag aldrig hade sett förut, fast det inte låg mer än 50 meter från vägen.
När skogen förvinner, så är det mycket nytt som dyker upp.

Det är ett ställe, ca tre kilometer in på norska siden, som har blivit lite intressant.
Första gången jag körde förbi stället, var i början på juni förra året.
Det stod två säckar med ved, lutad mot ingången.
Det var tvätt, lite handdukar, på en lina precis vid sidan av.
Det var vackert i fönstren, med mycket röda blommor.
Nu, ett år efteråt, står samma säckar med ved, på samma plats.
Samma tvätt hänger på linan bredvid, och exakt samma blommor i fönstret, inte större, och inte mindre.
Det har ju absolut ingen betydelse, men det blir lite underligt allting.
Tänk om, en dag, att den tvätten är borta, säckarna med ved inte står där, då skulle jag allt bli bra förvånad.
Nu kör jag denna vägen, under dagtid, helt avslappnad, kan den lika bra som min egen ficka.

Under dessa resor, tänker jag många gånger på att jag skulle vilja blogga om tankar jag får efter vägen, men när jag kommer hem mitt i natten, är orken ofta så långt borta, så där är förklaringen på varför det blir så sällan,
men jag får nog tänka mej att ändra detta lite.

Nu har jag gjort min kaffemorgon, så då blir det väl till att sparka igång dagen.
Ha det gött folkens, så kanske vi hörs snart igen.
Kesol.